Ungdomslitteratur

Det finns en trend jag verkligen inte gillar.
Jag kommer inte komma med någon alldeles ny spaning nu, men jag tänker skriva om den ändå eftersom det aldrig verkar ta slut.
Det som är bra med trender annars är just det, att de tar slut. Gillar man den inte så kan man lugnt luta sig tillbaka, förvissad om att den snart kommer bytas ut mot en ny. Fast om man verkligen, verkligen inte gillar den så kan ju väntetiden så klart kännas oändlig. Jag vet inte om det är det stadiet jag upplever nu eller om det faktiskt rör sig om en allt för långvarig trend.
Det handlar om ungdomslitteratur, i synnerhet amerikansk sådan. Och allt är John Greens fel.

Ända sedan John Green slog igenom på riktigt, med Förr eller senare exploderar jag, som slog hela världen med häpnad av anledningar jag själv inte riktigt listat ut, så har den amerikanska ungdomslitteraturen svämmat över av romaner som försöker vara kvicka. (Eller på engelska: witty).
Det kan vara roligt. Ibland. I mindre doser. Till en början. Men nu börjar jag bli galen på detta. Förutom att John Green fortsatt skriva en massa böcker som ska vara smarta och kluriga och roliga på samma gång så har många följt i hans spår.
Jag läste för några veckor sedan en visserligen fantastisk ungdomsbok av Benjamin Alire Saenz, men det var bra nära att jag gav upp efter inledningen av just det skälet att den försökte vara så smart-rolig att jag nästan kvävdes. Dock var det ett exempel på en bok som faktiskt räddade upp sig själv lite senare. Jag fick av en kompis ett lästips på författaren E. Lockharts senaste bok, Den ökända historien om Frankie Laundau-Banks. Strök den från att-läsa-listan när jag såg att hon beskrev som en kvinnlig John Green.
Min kollega på biblioteket där jag jobbar läste i somras Jandy Nelsons då nyutkomna bok Jag ger dig solen och tyckte att jag borde läsa den vid något tillfälle. Sedan dess har den ständigt varit utlånad, men idag påbörjade jag läsningen av den.

Jag kom tre sidor innan jag tröttnade.
Det kan hända att det här egentligen är en fantastisk bok, lika mycket som E. Lockharts böcker kan vara helt förträffliga. Det är bara det att jag inte orkar fler kvicka, språkligt kluriga ungdomsböcker.
Kanske framförallt för att det aldrig flyter på, jag blir alltid så plågsamt medveten om skrivprocessen, hur författarna ansträngt sig, jag kan inte förlora mig i texten som något självständigt. Men lika mycket för att det så tydligt är en vuxens röst, det känns aldrig som en trovärdig skildring för hur, i detta fall, en trettonåring tänker. Det skapar en sådan distans.

Jag menar inte att ungdomsböcker alltid måste handla om sorg eller problem, en text kan vara rolig utan att försöka vara fyndig, kan vara underhållande utan att vara ansträngd. Fast inte de senaste åren tydligen. Jag får väl fortsätta vänta.